Inte den bästa måndagen i mitt liv...

Oc var slut för gott, det var måndag morgon och alla fick den hemska nyheten. Måndagen var inte dagen då jag var på topp. Allt började med att jag satt övertrött på en buss och såg massa tillfixade vackra människor som steg på, där satt jag, jag hade mina mjukiskläder, linnet jag sovit i och var helt osminkad jag hade gått upp 20 min innan bussen gick 10 min innan jag skulle gå till bussen. Jag kom hem till en tom lägenhet där jag inte visste var familjen var inte en tanke på det som hänt oss i helgen. Åt min frukost som inte var den nyttigaste fixade iordning mej så jag också fick hör till den gruppen med tillfixade vackra människor och så bar det av till skolan. Jag mötte Johanna som sa, ska vi berätta det för Micke och Anders på en gång? Chocken i Mickes ansikte var ovanlig han brukar inte visa det på det sättet "Macho-Micke" som vi kallar honom visade ett tecken på känslor.

Vi gick till svenskan som vi trodde vi skulle ha engelska på och möttes av Marie vi tänkte gå och prata med Anders men blev stoppade. Vi fick berätta vad som hänt och allt kom tillbaka precis som det var i torsdags. Tårarna kom, jag hade inte tänkt på det sen i fredags riktigt och allt kom tillbaka till mig. Sedan blev det prat i klassen och hela dagen bestog av att bearbeta och prata om vad som hänt. Klassen var ju i första stadiet som jag redan kommit över så det var lite mer annorlunda än för mig. 

Idag när folk kommer fram och frågar hur det är med honom och vad som hänt och så vidare går allt automatiskt. Vi som är hans närmsta ska fungera som en länk mellan skolan och honom. Hela dagen har vi fått höra lärare som frågar om kortet som vi ska skriva och ge till honom och hela tiden får vi säga att Johanna har det och att vi kommer med det snart. Det känns som om man är okänslig men jag antar att det kommit in i huvudet nu och att vi pratat så mycket om det att vi blivit "mättade". Vi måste komma till ett stadium då vi inte verkar helt känslomässigt knäckta eller verkar totalt okänsliga. Snart ska vi iaf hälsa på honom får se när han blir bättre. Saknar honom ju. Känns konstigt att vi är tre istället för fyra men snart kommer vår kvartett bli fulländad igen!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0