bellitabonita

Jag har kommit på varför jag inte gillar att tycka om folk. Eller varför jag hatar förhållanden. Allt handlar om sårbarhet. Jag är en otrolig känslomänniska egentligen men när det kommer till kritan kan jag inte erkänna dem ens för mig själv. Är jag störd på något sätt? Jag har funderat och kommit fram till att jag inte har nån psykisk störning eller liknande. Jag är bara så rädd att bli sårad. Om jag skulle visa mina känslor skulle jag vika mig, bli en svag människa. Varför hatar jag då förhållanden? Man kan tycka att känslorna är besvarade i ett förhållande och visst är de det. Svaret på frågan är att när man har någonting har man någonting att förlora. I ens egna singelliv så har man ingen eller inget att förlora. Man har bara sig själv att skylla. Ingen som bråkar med dig om onödiga saker, ingen som skäms för din inför sina kompisar, ingen som kan göra slut på det hela så du gråter en hel natt. Däremot kan människor krypa under ditt singelskal och du kan bli ledsen i alla fall. Skillnaden där är att man inte förlorar någonting man redan har, man missar nåt man aldrig hade. Man vet inte vad man går miste om därför är det bättre att vara ensam. För du hade aldrig gillat godis om du inte hade smakat det eller behövt telefonen om den inte fanns. Samma sak är det med förhållanden. Har du aldrig haft nåt behöver du inte sakna det.