bellitabonita

Jag hade just en aha-upplevelse. Jag fick reda på en sak jag absolut aldrig fattat. Det kan vara så för att jag inte är student i den bemärkning att jag studerar vid högskola eller universitet. Jag har alltid trott att man bara kommer in på det stället som just det universitetet/högskolan har som kårhus om man har ett studentleg men nu har jag fått veta att man kan komma in på alla sådana ställen om man har ett studentleg. En helt ny värld öppnades då för mig som förhoppningsvis ska börja plugga till hösten. Så bra det kan vara att ha kontakter som faktiskt är studenter även om de är väldigt få.

Nu har jag svullat semla och tittat på Grey's Anatomy. Jag känner míg som en dålig människa. Dålig för jag varken har tränat eller gjort min filosofi som jag borde gjort. Istället satt jag och tittade på tv och svullade. Usch får bli skärpning. Jag måste ha en nystart då jag ska börja mitt nya seriösa och duktiga liv som nån gång ibland kan få sväva ut. Imorgon är det fredag och det betyder att jag ska träna. Spinning närmare bestämt. På lördag ska jag fira bror min som fyller 25 samt att jag ska fira hannes som blir 19. Alla börjar bli så gamla nu för tiden.

Jag börjar fundera. Under en lång tid har jag vart bestämd med vad jag vill göra efter gymnasiet. Jag har hittat en utbildning som jag känner passar mig och jag skulle då kunna bo hemma och pendla. Jag skulle inte behöva lämna min redan trygga vardag men ändå skulle jag få någonting nytt i mitt liv. Hela tiden har jag tänkt att det är det jag kommer göra i höst; plugga. Men igår innan jag somnade blev jag orolig. Tänk om jag inte kommer in, jag kanske har för dåliga betyg. Vad skulle jag då göra? Hur skulle mitt liv se ut i höst? Skulle jag vara arbetslös ungdom som endast har en gymnasieutbildning? Jag blir rädd och stressad bara man tänker på det. Jag vill inte att min dröm ska spricka. Nej jag får börja ta detta på allvar nu och söka reda på allt om denna utbildning så jag faktiskt får göra det jag vill göra i höst.

Jag älskar att ha duschat. Däremot hatar jag att ta mig till duschen. Det är jobbigt och man ser alla jobbiga saker som man måste göra medan man duschar och efteråt; raka sig, peela sig, kanske skrubba kroppen, smörja in sig, torka innan man får på sig kläderna, tvätta ansiktet ja allt är mycket jobbigt. Trots allt jobb älskar jag känslan efteråt. Känslan av att vara ren och len. Jag gillar mina söndagsrutiner då jag har gjort en ansiktsmask och haft hårinpackning, man känner sig fin. Ibland gör jag dessa rutiner innan jag ska gå ut så jag ska känna mig fin men det brukar aldrig lyckas.

Påtal om utgång. Jag ska gå ut imorgon. Då vill man känna sig fin. Men faktum är att då man känner sig riktigt snygg har man som tråkigast. När man är som fulast då vill alla killar ha en och man bryr sig inte riktigt, kanske beror på att man är så onykter men ändå. En fundering från mig bara.

Jag har kommit på varför jag inte gillar att tycka om folk. Eller varför jag hatar förhållanden. Allt handlar om sårbarhet. Jag är en otrolig känslomänniska egentligen men när det kommer till kritan kan jag inte erkänna dem ens för mig själv. Är jag störd på något sätt? Jag har funderat och kommit fram till att jag inte har nån psykisk störning eller liknande. Jag är bara så rädd att bli sårad. Om jag skulle visa mina känslor skulle jag vika mig, bli en svag människa. Varför hatar jag då förhållanden? Man kan tycka att känslorna är besvarade i ett förhållande och visst är de det. Svaret på frågan är att när man har någonting har man någonting att förlora. I ens egna singelliv så har man ingen eller inget att förlora. Man har bara sig själv att skylla. Ingen som bråkar med dig om onödiga saker, ingen som skäms för din inför sina kompisar, ingen som kan göra slut på det hela så du gråter en hel natt. Däremot kan människor krypa under ditt singelskal och du kan bli ledsen i alla fall. Skillnaden där är att man inte förlorar någonting man redan har, man missar nåt man aldrig hade. Man vet inte vad man går miste om därför är det bättre att vara ensam. För du hade aldrig gillat godis om du inte hade smakat det eller behövt telefonen om den inte fanns. Samma sak är det med förhållanden. Har du aldrig haft nåt behöver du inte sakna det.

Nu är det 2008 då och jag sitter här den första dagen på året i mina mjukiskläder. Känns skönt. Gårdagen var väl sådär. Jag övervägde ett antal gånger att bli nykterist efter att ha sett alla dessa fulla människor. Men detta är året då allt händer. Bal, student, livet efter studenten. Hundra frågor dyker upp i huvudet om vad man ska göra efter gymnasiet. Men jag tror jag har en plan, förhoppningsvis får jag genomföra den och göra det jag vill. Men det är med glädje, sorg och rädsla som man längtar till studenten. Tänk när man står där i sin fina vita klänning på skolans trapp och sjunger om hur bra man är och hissar studentmössan i luften. Dagen då jag får sätta på mig min studentmössa kommer vara en av de lyckligaste men också en av de läskigaste. Nu är första gången man själv får bestämma helt över sin framtid. Inga måsten. Det är bara ens egen vilja och engagemang som kan stoppa en. 2008 är året då livet kommer börja levas. Ingen är så gammal som en gymnasiestudent men ingen är heller så ung som en universitetsnybörjare för att halvcitera Taylor Townsen. Men det är sant. För att inte bli långrandig ska jag nu avsluta detta och börja leva livet för detta nya år.  Hoppas år 2008 blir ett bra år med många skratt och roliga minnen!

Nu kan man säga att Bella iaf mentalt har jullov. Officiellt har hon inte jullov fören runt kl 12 imorgon. Men mentalt fick hon det runt kl 20:00 idag för då blev hon klar med sin sista uppift för året. Nu ska jag inte göra nåt som har med skolan att göra på hela lovet jag ska koppla bort allt, jag tycker jag förtjänar det.

Var med om en konstig sak förut. Nu när jag har kopplat bort skolan tänker jag för mycket på annat och analyserar saker så annars kanske det inte skulle varit konstigt. Men just vid detta tillfälle var det väldigt skumt. En av det motsatta könet hade en liten konversation med mig och ställde TVÅ frågor och satte smileys på lite konstiga ställen. Jag blev helt ställd.

Nu fick jag ett enormt sug efter att se en rikitgt bra film. Ni vet en sån som man går och tänker på efteråt och nästan överväger att kalla sin favoritfilm. En sån film vill jag se. Den film som sist gav mig denna känsla var Dagboken, den berörde mig såsom ingen annan film någonsin gjort. Det var i våras jag såg den och nu vill jag se en film med denna känsla igen. Svårt att välja bara, hur kan man veta innan om en film är bra eller inte? Moulin Rouge kan jag se igen, den är otroligt bra; mäktig. Även fast jag sett den ca 20 gånger tycker jag den har det som jag vill ha i en film jag älskar den och det var länge sen jag såg den.

Det finns ett problem nu. Jag vill inte se film ensam. Jag kan visserligen ringa in en vän och se på film men jag vill se film med någon speciell. Någon som jag tycker om. Någon som får mig att bli lite nervös och skakis. Någon som jag tittar på i smyg och som jag hoppas ska tycka om mig lika mycket. Det blir dock svårt. Jag får inte se film med honom. Jag får sitta ensam i mitt rum i mina mjukiskläder med dämpad belysning och se på Moulin Rouge på min 14 tums tv. Det blir min eftermiddag.

Har ni tänkt på när man ska förklara att någon inte riktigt har allt rätt ställt i huvudet så säger man ju oftast nån käck fras som "han har inte alla kor i hagen". När den första då sagt detta måste alla andra i sällskapet säga en egen och det kan bli jättemånga såna där uttryck. Varför är det egentligen så att man promt måste säga ett eget uttryck för detta? Stackars människa man pratar om denne får vara helt utan pomefrites på tallriken helt enkelt.

När jag såg Idol i fredags insåg jag hur bra denna låt är och tänkte dela med mig av texten den är så oerhört vacker.

I see trees of green, red roses too.
I see them bloom for me and you,
And I think to myself, what a wonderful world.

I see skies of blue and clouds of white.
The bright blessed day, the dark sacred night,
And I think to myself, what a wonderful world.

The colors of the rainbow, so pretty in the sky
Are also on the faces of people going by,
I see friends shaking hands, saying, "How do you do?"
They're really saying, "I love you."

I hear babies cry, I watch them grow,
They'll learn much more, than I'll ever know.
And I think to myself, what a wonderful world.

Yes, I think to myself, what a wonderful world.
Oh yeah

Igår såg jag Upp till kamp, det brukar jag göra på måndagar. Jag måste säga att det är den bästa serien på länge som visats på svensk tv. När jag ser det undrar jag var kämparglöden tog vägen, var är dessa extremister som demonstererade mot Vietnam? Troligvis är de gamla nu eftersom det var på 60-70-talet men ändå, var är andan hos min generation? När jag ser hur massa ungdomar blir galna för deras Hagahus ska rivas undrar jag vad som skulle kunna orsaka detta idag. Jag tänker en stund och kommer inte på någonting. Efter det första avsnittet såg jag en diskussion på Tv 8 och då kom de fram till att vi är generationen som inte bryr oss och jag är beredd att helt hålla med. Det gör mig ledsen på något sätt. Jag vill också se viljan, åsikterna, upprördheten men vad får man se. Jo vi får se likgiltighet, skakande på axlarna och en massa gnäll för att det inte blev som vi innerst inne ville. Vi klagar och klagar men vi gör aldrig någonting åt saken dessa ungdomar vi ser i Upp till kamp gör åtminståne nåt de sitter inte bara på sina feta arslen och inte bryr sig. Finns det ingenting att bry sig om idag? Jag kan komma på ganska många saker såsom klimatförändringarna, Usas krig i Irak som pågått i flera år, det finns säkert 100 mer saker att kämpa för men vi är för lata så även jag, jag skulle ljuga om jag påstod någonting annat. Vi förväntar oss att någon annan ska göra sakerna åt oss att någon annan ska uttrycka våra åsikter. Vi uttrycker inte våra åsikter tillräckligt mycket utan vi ger upp så fort vi får en motgång. Jag säger inte att det ska bli som i Upp till kamp men snälla jag vill se kämparglöd, uttrycken, åsikterna jag vill se vilja. Jag vill kunna våga uttrycka allt våga stå på mig för om vi gör det kanske vi får en bättre värld för tänk världen skulle inte se ut som den gör idag om det inte vore för våra föregångare så vill vi lämna nåt till nästa generation måste vi engagera oss. Men vem bryr sig?

Skolan har börjat med en rasande fart. Vi kastades in i skolarbetets mörka vrå med en gång och nu sitter man här hemma efter att ha varit i skolan i ca 2 timmar lång tid jag tillbringade där idag men detta beror på att jag och Johanna är så effektiva. Jag har även kommit fram till att jag är så otroligt rastlös nu. Jag ska ha möte kl 16 på träningsverket då jag ska börja träna och så slutade skolan kl 11 men jag ville inte sluta då för jag visste inte alls vad jag skulle göra till kl 16. Får väl göra som mina föräldrar föreslog, städa mitt rum de hade enligt rykten hört att mitt rum var jättestökigt.

Jag ska förövrigt få en nystart på mitt liv. Jag ska som sagt börja träna detta beror på att jag blev barnpassare och därmed får kortet för jag sitter där 1,5 h i veckan och passar barn. Dessutom så har min chef tvingat med mig på stadsloppet så imorn kl 19 ska jag springa/gå 5 km jag vet inte hur det ska gå till men så är iaf fallet. Så det får bli startskottet för mitt nya mer hälsosamma liv har vart sjukt onyttig hela sommaren men nu kommer hösten med alla rutiner och duktiga saker.

Jag är inte den typen eller jag har iaf fått för mig att jag inte är den typen men känslorna smyger fram och de tar sig över den höga muren. De har börjat göra hål i den och rasar väl hela denna samman och då måste jag inse fakta. Kanske är jag den typen trots allt. Det var när jag blev orolig för dej som jag verkligen insåg att jag tycker om dig. Men det är sjukt jag kan inte göra det.

Ibland kan en komplimang betyda så mycket så överös folk med oväntade komplimanger och du får massor tillbaka :P

♥jij bent het mooiste meisje van de wereld♥

Visst det kankse är bra att drömma men grejen med mina drömmar är att de aldrig slår in, de blir snarare tvärtom. Om jag ser fram emot någonting blir det aldrig som jag tänkt mig. Jag har för höga förväntningar jag ställer väl för höga krav antar jag därför brukar jag tänka dåliga tankar istället men i smyg så ploppar de underbara tankarna om hur det kan bli upp i mitt huvud. Jag är som en polis och trycker ner dem igen och nån polisen kommer med sitt finger och säger: Bella vakna upp det kommer aldrig bli så! Fattar du trögt? Så fort jag hoppas trycks jag ner och den där rösten kommer och säger vad var det jag sa jag sa ju att allt skulle gå åt helvete? Varför lär du dig aldrig att lyssna på mig? Jag får helt enkelt drömma om sånt jag vet aldrig kommer slå in, jag får väl dejta nån superkändis jag ändå aldrig kommer träffa, jag kan väl bli världsstjärna och snyggast i stan, då blir jag iaf aldrig besviken. Drömmer jag däremot om folk i min närhet så försvinner de alltid, vill jag bli någonting realistiskt kommer det aldrig gå. Om jag dessutom inte drömt om det kommer det komma som en glad överraskning och man uppskattar det ännu mer än om man levt det hela tiden i sitt huvud. Om man dessutom har en stark dröm som man går och hoppas på hela tiden så kanske man blir besviken på verkligheten till slut. Man kan dessutom ha för höga krav, man kan träffa världens mest underbara kille och sjabbla bort honom för han inte passa in på min drömkille, därför är ibland drömmar för dårar. Jag säger inte att jag aldrig drömmer, jag gör det jämt, jag lever som i mina drömmar men så är jag väl en dåre med fullt av krav och som alltid kommer bli besviken för mina  drömmar slår aldrig in.

But who am I to dream?
Dreams are for fools, they let you down...